Nyårstalet avsåg det kommande halvsekel som vi har att blicka tillbaka på. Det gör vi med förundran över jagets utveckling, från en obetydlig del av ett kollektiv till ett eget epicentrum, och tillbaka till det kollektivistiska som vi med outsinlig övertygelse söker besjäla med våra upojagade illusioner. Sjuttio-, åttio- och nittiotalets självframställning fördes på en resa från dokumentering, genom metafysisk självbejakelse, till den rabulistiska, uppskrikna subjektiviteten i jämställdhetens, hälsans och ekonomismens kölvatten. Under 2000-talet lyftes skriken till onlinebaserade plattformar för självframställning, och det är där vi är nu: ur den uppskrikna tystheten och den radikala erkännsamheten söker vi frigöra subjektet från eftertänksamhetens bojor.
"Ingenting är så missförstått som ensamhet." För Tage Aurell var det lösningen på återuppbyggnaden av Europa efter två världskrig. I vår tid är det lösningen på återuppbyggnaden av oss själva efter internetålderns tekniska och sociala acceleration. Vi hänger inte med oss själva, och i upptakten synliggörs skillnader mellan människor vi inte vill veta av för att det förenar oss med vår historia på ett sätt vi inte kan med. Ensamheten degraderas till samma problemområde som alkoholism, naiva samhällsåtgärder radar upp sig på ett sätt som gränsar till desperation; men det är att skrapa på ytan, pilla på kylarlocket för att låtsas om att man vet någonting om bilar - ensamhet är farligt i den mån man tar med sig det farliga in i den.
Ensamheten "ska vi till varje pris rädda oss ifrån. I tal, i skrift i en hel propagandaapparat av modernaste snitt får vi höra att den först och sist är någonting förhatligt. En ensam människa… det tycks alldeles omöjligt att inte säga de orden så att de inte låter som någonting tragiskt". Så talar Tage Aurell till folk som blickade fram mot andra hälften av 1900-talet, och samma tal kan riktas till oss, sjuttio år senare, med samma relevans och nödvändighet. "Gemenskap! tutar lurarna, gjallarhornen, högtalarna från alla från alla fyra väderstrecken. I flock!". Den som har arbetat med reklam ser inte bara faktumet utan också den bakomliggande mekanismen.
Det är inte "likgiltigt vad du tar med dig in i ensamheten," säger Aurell, "du får tvärtom laga att du tar med dig någonting mycket skönt. Det bästa du har. Det du åtminstone anar är ditt bästa. Din egentliga egendom. Den som det går så evinnerligt lätt att plottra bort i vimlet och marknadsståhejet". Marknadsståhejet för oss är detsamma som då, bara i större omfattning. Det för honom stundande femtiotalet plågades av kontrollbehov, med krigens fasa inbrända på hornhinnorna, som sedan skulle mynna ut i sextiotalets utbrytningsrörelser. Vad gäller den bild av ensamhet han försökte förmedla verkar den ha bemötts med ignorans, om det ens bemöttes alls.
När vi i 2020 års modell av Sverige påbjuds social distansering i coronavirusets antågande får Tage Aurells nyårstal ny relevans. När ensamheten blir pådyvlad kan vi inte förhålla oss till den som vi har gjort, vi måste hitta nya sätt att betrakta den, nya perspektiv. Ensamheten kanske inte är så farlig egentligen? Jag tar honom på orden när han säger "att ensamheten rätt och slätt är vårt läge här i världen. Det ante vi när vi var unga, det känner vi mittvägs, det ser de gamle när vandringen lider mot slutet. Vår lott är ensamhet. Kropp, själ och ensamheten." För varandra, i våra institutioner, är vi medel och verktyg, och kanske därför bör vi bejaka ensamheten, begrunda vad vi tar med oss in i den och betrakta den för vad den kan vara om vi vågar möta den och göra det bästa av den. I längden kan det gynna oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar