Jag äter tre stabiliserande mediciner för att hålla min vrede och förtvivlans ocker i schack. Jag skriver mer än någonsin förut men ärligare och därför otrevligare därför att mitt förflutna han ikapp mig.
Jag kräver ingen förståelse därför att förståelse är en av vår tids värsta missräkningar. Inte ens någon med samma bakgrund som jag är en garanti för förståelse. Våra copingstrategier skulle skilja oss åt.
Innan jag kan sätta ord på allt som händer och har hänt med ett språk som tar både avsändare och mottagare på samma allvar kan ingen förståelse äga rum annat än i små obetydliga fragment av igenkänning.
Tillräckligt många igenkänningsfaktorer kan om man har tur förvandlas till en slutsten och man kan börja smida språket till en slags överenskommelse som evolverar till en gemensam verklighetsuppfattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar