Du skriver bombastiskt om misslyckanden och du tittar med avund på den som tillåts misslyckas så mycket och ändå kan leva. Du är ambivalent till misslyckandefilosofin därför att dragen till sin spets leder den till rännstenen och där vill ingen vara. Jag gör det kompulsivt: jag väljer återvändsgränder och fallgropar och, för att använda din fraseologi, utforskar livet, kanske för att visa dig att vi väljer mindre än du tror.
En annan aspekt av samma tanke är att Arnold Schwarzenegger och Hollywood vred sönder Sartres existentialism och kontentan blev ett förvirrat folk som krampaktigt håller i vad stabilitet. Få människor är stabila som Herkules. Vår generation blev därför ett folk som håller fast vid minsta ting som betyder stabil grund med krampaktigt vita knogar.
Du tittar på mig som om jag tillåtits misslyckas så mycket utan att dö. Mina misslyckanden uppradade och utforskade gör moraliska slutsatser ofrånkomliga. Att det går att förminska alla mina försummanden till misslyckanden blir ett direkt hot mot din verklighetsbild: ställer inte samhället högre krav på människor än så? Skulle alla människor göra som jag skulle hela världen gå under på nolltid. Ändå. Du tittar på mig som vore det ett privilegium att tänka utanför boxen.
Det är en förbannelse. Och det har inget med fria val att göra. Jag trodde Harry Potter-eran slog ur oss den lögnen en gång för alla. Ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den. Vad skulle jag inte göra för att få leva utan tankarna som tänds i min hjärna? De förvandlas till vilddjur, vilddjur jag måste hålla kvar mellan mina händer tills händerna är fulla av blod från såren som djuret river upp.
Vad skulle jag inte ge för ett balanserat liv med sundare beroenden som umgänge, sex och pengar istället för ensamhet, mat och ordbågar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar