Så lär sig stammar’n hantera sitt talfel genom att takta in sig själv och när han får smak för att höras kommer han skrika sig hes. Sen gör hesheten honom ohörbar och han blir alldeles tyst. Den här gången minns han hur det är att höras och det är då ensamheten gör som ondast.
Därför börjar han läsa Bibeln och Bhagavad Gita i jakten på någonting som kan följa honom in i sig själv och sitta med honom och grubbla över allt som gick sönder i hans händer och som andra människor har fått plocka spillrorna efter.
Vad han söker är förlåtelse och den enklaste formen av förlåtelse det är den man tar med sig in i sig själv. Den svårare formen är det yttre formen och den tänker han skall komma senare, när han tar tag i det, fast det tvivlar han på att han kommer göra. Sådan förlåtelse går inte att få av Gud och därför är det inte säkert att han vågar.
Stammar’n sjunker ner i stolen och skriver några rader som plåster på modfälldheten. En dag blir han kanske modigare än så här. Men det är inget man ska hoppas för mycket på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar