JAKOB står framför ett altare
JAKOB. Fy fan säger jag för all ångest som skördas på våra kadaver! Vad ska en orättfärdig man med två enhörningar göra annat än att suga deras blod för att korsbefrukta två helgon till ett nytt helvete? Du kastar på min orörda själar och du bryr dig inte ens om att ta reda på vad jag gör med dem. Du ser på när jag slaktar dina enhörningar – se på mina händer! De var blodiga från början! Ändå fortsätter du kasta enhörningar på mig! Du fortsätter kasta, jag fortsätter slakta. Kan inte låta bli. Du måste tvinga mig – jag ber ju! Jag sitter på mina knän! Vill du jag ska sluta slakta eller bli en bra slaktare? Min hjärna säger väl, hjärtat säger ingenting. Du låter någonting dött behärska liv och död!
JAKOB. Femton år! Femton år av slaktade enhörningar och blodiga händer. Du bara låter det hända. Som om jag kan lära mig något med den här viljan så långt upp i röven att smaken av frihet kommer med uppstötningarna. Ser du inte att jag är trasig? Allt jag tar i går sönder. Och jag får bara handdukar att torka händerna rena från blod med. Jag vill inte torka händerna. Men du vill inte heller se. Torka händerna, säger du. Du sänker stämningen, säger du.
JAKOB tar upp en kniv från altaret.
Dörren till lokalen öppnar och ANDREAS kommer in.
ANDREAS. Vad gastar du om? Du. Jakob?
JAKOB släpper kniven.
ANDREAS. Vem snackar du med?
JAKOB. Ingen.
JAKOB reser sig och följer ANDREAS ut ut lokalen.
Bilden på ANDREAS rygg är en enhörning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar