Vitterheten
Lugnar
Lögner i lugnet
I gungning
Trampa
Jorden
Trampa den platt
Bygg dina tempel
På nytrampad jord
Templen blir ord
På
Ungdomens ungdom
Visdom
söndag 4 juli 2021
fredag 2 juli 2021
Grundmurar mellan människor
Jag äter tre stabiliserande mediciner för att hålla min vrede och förtvivlans ocker i schack. Jag skriver mer än någonsin förut men ärligare och därför otrevligare därför att mitt förflutna han ikapp mig.
Jag kräver ingen förståelse därför att förståelse är en av vår tids värsta missräkningar. Inte ens någon med samma bakgrund som jag är en garanti för förståelse. Våra copingstrategier skulle skilja oss åt.
Innan jag kan sätta ord på allt som händer och har hänt med ett språk som tar både avsändare och mottagare på samma allvar kan ingen förståelse äga rum annat än i små obetydliga fragment av igenkänning.
Tillräckligt många igenkänningsfaktorer kan om man har tur förvandlas till en slutsten och man kan börja smida språket till en slags överenskommelse som evolverar till en gemensam verklighetsuppfattning.
Jag kräver ingen förståelse därför att förståelse är en av vår tids värsta missräkningar. Inte ens någon med samma bakgrund som jag är en garanti för förståelse. Våra copingstrategier skulle skilja oss åt.
Innan jag kan sätta ord på allt som händer och har hänt med ett språk som tar både avsändare och mottagare på samma allvar kan ingen förståelse äga rum annat än i små obetydliga fragment av igenkänning.
Tillräckligt många igenkänningsfaktorer kan om man har tur förvandlas till en slutsten och man kan börja smida språket till en slags överenskommelse som evolverar till en gemensam verklighetsuppfattning.
torsdag 1 juli 2021
Därför är skådespelare vår tids superstjärnor
Gustav Schwarzenegger ligger tre dagar under Stalingrads bråte och överlever och en generation senare uppmanar Arnold Schwarzenegger oss att sova snabbare – slump eller kausalitet? Att döma av de trötta blickar som faller på kalaskulor lutar jag åt det senare.
Vi saknar disciplinen hos kulturikonen Arnold och kakafonin av superhjältar och superskurkar i Marvels och DC Comics universum. Vi kan inte sova snabbare. Vi kan inte tänka bort att pecannötkola är gott. Vi kan inte skriva ett mål på ett papper och programmera in pappret i skallen.
Vi är inte befriade från våra begär. Men det betyder inte att vi är slavar under dem; vi kan fortfarande tänka och känna.
Vad vore jag inte om mina beroenden var sex, umgänge och samtal istället för mat, ensamhet och skrivande?
I alla tider har kulturen fått oss att dergla med våta uppblickar på de som smidigt och stiligt kan knyta rätt fras till reaktion. De är dem vi tyr oss till; vi låter dem forma och formulera vårt samhälles konvention.
Sen gnäller du på att samhället är ytligt.
Vad tror du händer med en individ som saknar egenskaperna som krävs för att leva upp till de våta uppblickarnas förväntningar? Skådespel!
Inte undra på att skådespelare är vår tids superstjärnor.
Vi saknar disciplinen hos kulturikonen Arnold och kakafonin av superhjältar och superskurkar i Marvels och DC Comics universum. Vi kan inte sova snabbare. Vi kan inte tänka bort att pecannötkola är gott. Vi kan inte skriva ett mål på ett papper och programmera in pappret i skallen.
Vi är inte befriade från våra begär. Men det betyder inte att vi är slavar under dem; vi kan fortfarande tänka och känna.
Vad vore jag inte om mina beroenden var sex, umgänge och samtal istället för mat, ensamhet och skrivande?
I alla tider har kulturen fått oss att dergla med våta uppblickar på de som smidigt och stiligt kan knyta rätt fras till reaktion. De är dem vi tyr oss till; vi låter dem forma och formulera vårt samhälles konvention.
Sen gnäller du på att samhället är ytligt.
Vad tror du händer med en individ som saknar egenskaperna som krävs för att leva upp till de våta uppblickarnas förväntningar? Skådespel!
Inte undra på att skådespelare är vår tids superstjärnor.
tisdag 29 juni 2021
Ingen tänker utanför boxen som inte förlorat allt innanför den
Du skriver bombastiskt om misslyckanden och du tittar med avund på den som tillåts misslyckas så mycket och ändå kan leva. Du är ambivalent till misslyckandefilosofin därför att dragen till sin spets leder den till rännstenen och där vill ingen vara. Jag gör det kompulsivt: jag väljer återvändsgränder och fallgropar och, för att använda din fraseologi, utforskar livet, kanske för att visa dig att vi väljer mindre än du tror.
En annan aspekt av samma tanke är att Arnold Schwarzenegger och Hollywood vred sönder Sartres existentialism och kontentan blev ett förvirrat folk som krampaktigt håller i vad stabilitet. Få människor är stabila som Herkules. Vår generation blev därför ett folk som håller fast vid minsta ting som betyder stabil grund med krampaktigt vita knogar.
Du tittar på mig som om jag tillåtits misslyckas så mycket utan att dö. Mina misslyckanden uppradade och utforskade gör moraliska slutsatser ofrånkomliga. Att det går att förminska alla mina försummanden till misslyckanden blir ett direkt hot mot din verklighetsbild: ställer inte samhället högre krav på människor än så? Skulle alla människor göra som jag skulle hela världen gå under på nolltid. Ändå. Du tittar på mig som vore det ett privilegium att tänka utanför boxen.
Det är en förbannelse. Och det har inget med fria val att göra. Jag trodde Harry Potter-eran slog ur oss den lögnen en gång för alla. Ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den. Vad skulle jag inte göra för att få leva utan tankarna som tänds i min hjärna? De förvandlas till vilddjur, vilddjur jag måste hålla kvar mellan mina händer tills händerna är fulla av blod från såren som djuret river upp.
Vad skulle jag inte ge för ett balanserat liv med sundare beroenden som umgänge, sex och pengar istället för ensamhet, mat och ordbågar?
En annan aspekt av samma tanke är att Arnold Schwarzenegger och Hollywood vred sönder Sartres existentialism och kontentan blev ett förvirrat folk som krampaktigt håller i vad stabilitet. Få människor är stabila som Herkules. Vår generation blev därför ett folk som håller fast vid minsta ting som betyder stabil grund med krampaktigt vita knogar.
Du tittar på mig som om jag tillåtits misslyckas så mycket utan att dö. Mina misslyckanden uppradade och utforskade gör moraliska slutsatser ofrånkomliga. Att det går att förminska alla mina försummanden till misslyckanden blir ett direkt hot mot din verklighetsbild: ställer inte samhället högre krav på människor än så? Skulle alla människor göra som jag skulle hela världen gå under på nolltid. Ändå. Du tittar på mig som vore det ett privilegium att tänka utanför boxen.
Det är en förbannelse. Och det har inget med fria val att göra. Jag trodde Harry Potter-eran slog ur oss den lögnen en gång för alla. Ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den. Vad skulle jag inte göra för att få leva utan tankarna som tänds i min hjärna? De förvandlas till vilddjur, vilddjur jag måste hålla kvar mellan mina händer tills händerna är fulla av blod från såren som djuret river upp.
Vad skulle jag inte ge för ett balanserat liv med sundare beroenden som umgänge, sex och pengar istället för ensamhet, mat och ordbågar?
måndag 28 juni 2021
Ur barndomens rasande vulkan
Det är väl inte så mycket det att pennan väger tungt i handen lika mycket som tyngden av det som finns att säga. Överallt hopar sig de som begravt sina sår under spelets regler, under arbetslinjens och tillhörighetens incitament. På varsin sida om pengarna står de och skriker åt varandra därför att det mättar; var och en med fraseologin på plats och sina respektive bakgrunder stiligt fernissade för att elden ska brinna åt rätt håll.
Minnen som glödande kolbitar kastas ur barndomens rasande vulkan. Två härbärgerar mig: 1) en man som jobbar och jobbar i tron om att jobbet ska läka alla sår, fast det i själva verket bara river upp nya och 2) en beskäftig kvinna som stannar hos mannen med dubbla lager av sår därför att det har sina fördelar att klä sina blödande sår i bamseplåster. Med munnen full av glödande kolbitar är det omöjligt att göra bruk av någon fraseologi, en blir pinsam och malplacerad som känsloyttringarna därför att varje nytt skinn en lägger an bränns bort och lämnar såren vidöppna och de är få som kan se ett sår blöda utan att spänna käkarna i äckel.
Minnen som glödande kolbitar kastas ur barndomens rasande vulkan. Två härbärgerar mig: 1) en man som jobbar och jobbar i tron om att jobbet ska läka alla sår, fast det i själva verket bara river upp nya och 2) en beskäftig kvinna som stannar hos mannen med dubbla lager av sår därför att det har sina fördelar att klä sina blödande sår i bamseplåster. Med munnen full av glödande kolbitar är det omöjligt att göra bruk av någon fraseologi, en blir pinsam och malplacerad som känsloyttringarna därför att varje nytt skinn en lägger an bränns bort och lämnar såren vidöppna och de är få som kan se ett sår blöda utan att spänna käkarna i äckel.
söndag 27 juni 2021
Enhörningar
JAKOB står framför ett altare
JAKOB. Fy fan säger jag för all ångest som skördas på våra kadaver! Vad ska en orättfärdig man med två enhörningar göra annat än att suga deras blod för att korsbefrukta två helgon till ett nytt helvete? Du kastar på din själ på min och du bryr dig inte om att ta reda på vad jag gör med den. Du ser på när jag slaktar dina enhörningar – se på mina händer! De var blodiga från början! Ändå fortsätter du kasta enhörningar på mig! Du fortsätter kasta, jag slakta. Du måste tvinga mig – jag ber ju! Jag sitter på mina knän! Vill du jag ska sluta slakta eller bli en bra slaktare? Min hjärna säger allt, hjärtat säger ingenting. Du låter någonting dött behärska liv och död!
JAKOB. Femton år! Femton år av slaktade enhörningar och blodiga händer. Du bara låter det hända. Som om jag kan lära mig något med den här viljan så långt upp i röven att smaken av frihet kommer med uppstötningarna. Ser du inte att jag är trasig? Allt jag tar i går sönder. Och jag får bara handdukar att torka händerna rena från blod med. Jag vill inte torka händerna. Men du vill inte heller se. Torka händerna, säger du. Du sänker stämningen, säger du.
JAKOB tar upp en kniv från altaret.
Dörren till lokalen öppnar och ANDREAS kommer in.
ANDREAS. Vad gastar du om? Du. Jakob?
JAKOB släpper kniven.
ANDREAS. Vem snackar du med?
JAKOB. Ingen.
JAKOB reser sig och följer ANDREAS ut ut lokalen.
Bilden på ANDREAS rygg är en enhörning.
lördag 26 juni 2021
Och det där med styrka och svaghet...
Jag ligger på sidan i det svala gräset medan grabben leker med barnen – svarta och vita, den enda som tar någon notis om saken är jag. Jag funderar över hur något kan vara så självklart att det bli osynligt för den ena och alldeles synligt för den andra.
En rultig, svart pojke kommer fram till mig, ställer sig en decimeter ifrån mig, ser ner på mig med ett barnsligt leende. - Hur många år är du? frågar han. Gissa, svara jag. Han gissar fyrtiotvå. Jag skrattar.
En rultig, svart pojke kommer fram till mig, ställer sig en decimeter ifrån mig, ser ner på mig med ett barnsligt leende. - Hur många år är du? frågar han. Gissa, svara jag. Han gissar fyrtiotvå. Jag skrattar.
Nästa gång gör han likadant. Men den här gången frågar han om jag kan gråta. Jag svarar att det nog beror på. Han ser fundersamt på mig och går sedan tillbaka, in i leken igen.
Tredje gången ställer han samma fråga, böjer sig ner och ger mig en försiktig klapp på kinden, tillräckligt för att vara provocerande. Jag reser mig för att skaka det av mig. Han frågar mig igen, om jag kan gråta.
Jag lägger mig igen, pekar på min kind och frågar varför han klappade mig i ansiktet. Han svarar inte. Går tillbaka till leken. Jag reser mig igen, leker en stund med barnen. Nu skrattar han med bred mun som barn gör. Han är omöjligt äldre än fem.
Den där pojken har kanske rest ett halvt, åtminstone ett kvarts jordklot för en medioker tillvaro i Sverige. Naturligtvis tycker han att jag är svag där jag ligger på gräset och stånkar.
Tredje gången ställer han samma fråga, böjer sig ner och ger mig en försiktig klapp på kinden, tillräckligt för att vara provocerande. Jag reser mig för att skaka det av mig. Han frågar mig igen, om jag kan gråta.
Jag lägger mig igen, pekar på min kind och frågar varför han klappade mig i ansiktet. Han svarar inte. Går tillbaka till leken. Jag reser mig igen, leker en stund med barnen. Nu skrattar han med bred mun som barn gör. Han är omöjligt äldre än fem.
Den där pojken har kanske rest ett halvt, åtminstone ett kvarts jordklot för en medioker tillvaro i Sverige. Naturligtvis tycker han att jag är svag där jag ligger på gräset och stånkar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)