En rultig, svart pojke kommer fram till mig, ställer sig en decimeter ifrån mig, ser ner på mig med ett barnsligt leende. - Hur många år är du? frågar han. Gissa, svara jag. Han gissar fyrtiotvå. Jag skrattar.
Nästa gång gör han likadant. Men den här gången frågar han om jag kan gråta. Jag svarar att det nog beror på. Han ser fundersamt på mig och går sedan tillbaka, in i leken igen.
Tredje gången ställer han samma fråga, böjer sig ner och ger mig en försiktig klapp på kinden, tillräckligt för att vara provocerande. Jag reser mig för att skaka det av mig. Han frågar mig igen, om jag kan gråta.
Jag lägger mig igen, pekar på min kind och frågar varför han klappade mig i ansiktet. Han svarar inte. Går tillbaka till leken. Jag reser mig igen, leker en stund med barnen. Nu skrattar han med bred mun som barn gör. Han är omöjligt äldre än fem.
Den där pojken har kanske rest ett halvt, åtminstone ett kvarts jordklot för en medioker tillvaro i Sverige. Naturligtvis tycker han att jag är svag där jag ligger på gräset och stånkar.
Tredje gången ställer han samma fråga, böjer sig ner och ger mig en försiktig klapp på kinden, tillräckligt för att vara provocerande. Jag reser mig för att skaka det av mig. Han frågar mig igen, om jag kan gråta.
Jag lägger mig igen, pekar på min kind och frågar varför han klappade mig i ansiktet. Han svarar inte. Går tillbaka till leken. Jag reser mig igen, leker en stund med barnen. Nu skrattar han med bred mun som barn gör. Han är omöjligt äldre än fem.
Den där pojken har kanske rest ett halvt, åtminstone ett kvarts jordklot för en medioker tillvaro i Sverige. Naturligtvis tycker han att jag är svag där jag ligger på gräset och stånkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar