I femton år kysste jag sken och levde för passioner. Skuldsatte mig om och om igen. Sökandet efter lycka, styrka och auktoritet är ett tändstift som brinner riktigt bra. Men det är en tunn och bräcklig strävan.
Idag är jag någorlunda stabil och inte tillnärmelsevis lika benägen att kyssa sken fast jag är heller inget särskilt underhållande umgängesmaterial. Trots mina många ansträngningar slutade jag som en enslig kuf som sörjer för det egna ledet.
På ett mycket mer passivt sätt bryr jag mig om världen omkring mig; det är genom litteraturen jag möter och bemöter världen. Jag bryr mig alltså inte mindre. Kanske bryr jag mig mer än någonsin. Det bara syns lite mindre att jag gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar