Inget är så missförstått som ensamheten

Pixabay

"Ingenting är så missförstått som ensamhet, endast i kraft av ensamhet kan människor komma varandra nära. Vi har spalt upp och spalt ner om vad för sorts värderingar vi ska skynda oss att hinna med i, alla på en gång. Vi har idoler så talrika som aldrig det och ilar från den ena till den andra. Men ju mer vi hejade dess mer knöt vi till om den verkliga erkännsamheten. Det märkte vi när vi skrikigt oss hesa. Vi travade beskäftigt iväg och kom tomma åter till en stillhet vi inte visste vad vi skulle göra med. Till en ensamhet som bara liknade hemlöshet. Ty det var där, i den rätta stillheten, den goda ensamheten, vår erkänsla skulle ha begynt. Där vi skulle ha byggt vår absolut egna boning, boningen utan murar men ändå den enda vissa här i världen." - ur Tage Aurells nyårstal inför det nya halvseklet 1949.

Nyårstalet avsåg det kommande halvsekel som vi har att blicka tillbaka på. Det gör vi med förundran över jagets utveckling, från en obetydlig del av ett kollektiv till ett eget epicentrum, och tillbaka till det kollektivistiska som vi med outsinlig övertygelse söker besjäla med våra upojagade illusioner. Sjuttio-, åttio- och nittiotalets självframställning fördes på en resa från dokumentering, genom metafysisk självbejakelse, till den rabulistiska, uppskrikna subjektiviteten i jämställdhetens, hälsans och ekonomismens kölvatten. Under 2000-talet lyftes skriken till onlinebaserade plattformar för självframställning, och det är där vi är nu: ur den uppskrikna tystheten och den radikala erkännsamheten söker vi frigöra subjektet från eftertänksamhetens bojor.

"Ingenting är så missförstått som ensamhet." För Tage Aurell var det lösningen på återuppbyggnaden av Europa efter två världskrig. I vår tid är det lösningen på återuppbyggnaden av oss själva efter internetålderns tekniska och sociala acceleration. Vi hänger inte med oss själva, och i upptakten synliggörs skillnader mellan människor vi inte vill veta av för att det förenar oss med vår historia på ett sätt vi inte kan med. Ensamheten degraderas till samma problemområde som alkoholism, naiva samhällsåtgärder radar upp sig på ett sätt som gränsar till desperation; men det är att skrapa på ytan, pilla på kylarlocket för att låtsas om att man vet någonting om bilar - ensamhet är farligt i den mån man tar med sig det farliga in i den.

Ensamheten "ska vi till varje pris rädda oss ifrån. I tal, i skrift i en hel propagandaapparat av modernaste snitt får vi höra att den först och sist är någonting förhatligt. En ensam människa… det tycks alldeles omöjligt att inte säga de orden så att de inte låter som någonting tragiskt". Så talar Tage Aurell till folk som blickade fram mot andra hälften av 1900-talet, och samma tal kan riktas till oss, sjuttio år senare, med samma relevans och nödvändighet. "Gemenskap! tutar lurarna, gjallarhornen, högtalarna från alla från alla fyra väderstrecken. I flock!". Den som har arbetat med reklam ser inte bara faktumet utan också den bakomliggande mekanismen.

Det är inte "likgiltigt vad du tar med dig in i ensamheten," säger Aurell, "du får tvärtom laga att du tar med dig någonting mycket skönt. Det bästa du har. Det du åtminstone anar är ditt bästa. Din egentliga egendom. Den som det går så evinnerligt lätt att plottra bort i vimlet och marknadsståhejet". Marknadsståhejet för oss är detsamma som då, bara i större omfattning. Det för honom stundande femtiotalet plågades av kontrollbehov, med krigens fasa inbrända på hornhinnorna, som sedan skulle mynna ut i sextiotalets utbrytningsrörelser. Vad gäller den bild av ensamhet han försökte förmedla verkar den ha bemötts med ignorans, om det ens bemöttes alls.

När vi i 2020 års modell av Sverige påbjuds social distansering i coronavirusets antågande får Tage Aurells nyårstal ny relevans. När ensamheten blir pådyvlad kan vi inte förhålla oss till den som vi har gjort, vi måste hitta nya sätt att betrakta den, nya perspektiv. Ensamheten kanske inte är så farlig egentligen? Jag tar honom på orden när han säger "att ensamheten rätt och slätt är vårt läge här i världen. Det ante vi när vi var unga, det känner vi mittvägs, det ser de gamle när vandringen lider mot slutet. Vår lott är ensamhet. Kropp, själ och ensamheten." För varandra, i våra institutioner, är vi medel och verktyg, och kanske därför bör vi bejaka ensamheten, begrunda vad vi tar med oss in i den och betrakta den för vad den kan vara om vi vågar möta den och göra det bästa av den. I längden kan det gynna oss alla.

Lyssna på Tage Aurells essä här

Filosofins tröst

Christel SAGNIETZ, Pixabay

Min femåring frågade mig en gång när vi satt och tittade på film, om "det här är en dröm". Jag tittade på honom, undrade vad han menade; han förtydligade sin fråga med "det här, som händer nu, är det en dröm? Drömmer jag nu?"

Jag betraktade honom, förundrad och imponerad, tänkandes att jag har underskattat den lilla skiten, funderade en stund, köpte mig lite betänketid; vad ska jag säga? Det första jag tänkte på var Descartes (den abstrakta meningen av att drömma har han inte lärt sig än - hoppas jag). Hur förklarar jag det för en femåring; hur förklarar man för sig själv att en femåring ställer en sådan fråga?

Jag förklarade det enklaste ur Descartes Meditation: frågade om han kunde hålla handen framför sig och tänka tanken att "det här är en hand". Pojken nickade, jag sa att "då kan du vara ganska säker på att du inte drömmer". Han nöjde sig med mitt svar, mumlade ett "okej" och fortsatte titta på filmen.

Han har inte nämnt saken sedan dess - jag tänker på det varje dag; jag tänker på det när han provar någonting nytt, när han vill överbevisa mig om att lillebrors spjälsäng visst håller för honom, när han argumenterar för att det visst är gott att blanda mjölk och saft, när han häver ur sig aforismer som till en början inte alls passar en femåring, men som i eftertankens töcken på något sätt ändå gör det.

Det tröstar mig att filosofin kan vara en tröst för en femåring. Det försäkrar mig om att han kan växa upp medveten om att världen är mer komplicerad och fordrar mer disciplin än vad det verkar. Det tröstar mig för att han redan nu visar betänksamhet mot fasader och försköningar som när vi blir äldre, och tappar kontakten med filosofin, tar för verkliga och lever som om de vore oförgängligt sanna bara för att de fungerar.

Missförstå mig inte, det här är ingen hymn till njutningsmaskineriets referenser till det fritänkande barnet. Maskineriets ansikte, den så kallade framgångskulturen, är en samling fallasier som måste bekämpas med kunskap och förnuft (inte det allmänna sunda förnuftet, det är så sönderplockat och relativiserat av övertygelseretorik att det här blivit betydelselöst). Min avsikt är att kasta ljus över det fostrade tänkandet, NÄR och VARFÖR det indoktrineras åt olika håll.

Inte utifrån psykologi eller sociologi utan samhälls- och religionsvetenskap. Alla vet någonting om hur man fostras in i ett tänkande, vilka psykologiska och sociologiska mekanismer som är i rörelse, men NÄR och VARFÖR förklaras oftast på det svävande självklara sättet som så ofta sker med ett tabubelagt ämne. Svaren på de frågorna ger oss en känsla av att ta ett steg tillbaka i utvecklingen. Att det är de enda relevanta frågorna som finns kvar att ställa vågar ingen dryfta utan att klart och tydligt skandera det obligatoriska "jag (vi) tycker!" som för att lyfta problemet från samhällets, kollektivets och konventionens axlar och öppna för att kunna kritisera tänkaren för sin tanke.

Samhälleliga problem och den sekulära religiositeten kan på sin höjd impliceras utan att bemötas som gamla nyheter. De poängteras ofta, i moderna, internationaliserade uttryck som ska klistra sig på hjärnan, men försvinner utan att budskapet lämnar kvar något djupare intryck än ett innehållslöst begrepp; som med alla reklammässiga aforismer min femåring inte vet någonting om än. I väntan på den dag han lär sig dem och faller offer för njutningsmaskineriet och tappar kontakten med filosofin, är jag glad att få uppleva en femåring ställa en så djupsinnig fråga. För på andra sidan njutningsmaskineriet väger filosofin in mot ett växande galanteri förklätt i undvikande retorik.

Är psykopati det naturliga tillståndet?

Etienne Marais, Pixabay

Mamma skorpion bär sina ynglingar på ryggen i fjorton dagar. Den stackare som faller av blir omedelbart avfälling och kan aldrig komma tillbaka utan att bli sin moders middag - skorpioner älskar smaken av sina barn. En lejonhanne kan bita huvudet av en lejoninnas ungar för att bryta en ättelinje - och för att knulla. Sådant får en människa fängelse för. Och han får knappast knulla.

..............

Ett rovdjur siktar in sig på svaga och sjuka för att få sig ett mål mat. Vi säger att det är naturens gång: är du för svag hamnar du på de livstarkas meny. Skillnaden mellan människor och djur är att vi bara får äta byten som har paketerats, djuptfrysts och skeppats till återförsäljare efter industriellt massmord.

Naturen säger överlev, hon säger aldrig hur.

En centralamerikansk bönsyrsa, kamouflerad av regnskogen, kastar sig fram på fjärdedelen av ett ögonblick, äter sitt offer levande medan det vrider sig i plågor och kroppen slits i stycken. Det är sådant vi ser på teve och som vi säger till våra barn att det är på låtsas.

Är det vi kallar psykopati en sjukdom eller ett naturligt tillstånd som har evolutionerats bort? Dag Öhrlund ställer frågan varför hans och kollegan Dan Buthlers fiktiva psykopat Christopher Silvferbielke väckte ett sådant intresse, och rasar när ordet "frihet" dyker upp (tillräckligt många gånger för att väcka förundran) i det att kunna göra vad man vill. Att vi fascineras av onda människor är ett ofrånkomligt faktum, men varför? Vad har "anal disciplin" och svindleri med frihet att göra?

Jag lever hellre på makaroner än ett trist jobb

banksadam, Pixabay

Det är väl svårt att prata om arbetsmoral också. Hög arbetsmoral förutsätter principer eller inpräglad livsstandard som ger jobbet ett principiellt eller ekonomiskt värde. Ett folk utan någotdera är svåra att motivera. Hur gör man med ett folk som hellre lever på makaroner än på ett jobb? Hur införlivar man dem i den uråldriga doktrinen att det är bra att jobba?

Konceptet att välja med hjärtat, att göra något man brinner för, verkar ha slagit fel: de som inte brinner för det som erbjuds väljer helt enkelt en lägre livsstandard för att friheten verkar vettigare. Det är bättre att inte brinna alls än att låtsas brinna. Det lämnar konventionen med ett sista kort och det är pengarnas konkret sociala värde; utan pengar har man inte råd att umgås med folk.

Det är ett tveksamt kort som sällan behöver eller ens bör spelas för att folk i regel betraktar det som en implikation till ofrihet. De flesta säger det ogärna rakt ut, de slickar hellre på aluminiumlisten med lekmannens aforismer om arbetskamrater och rutiner på tungan. Men i slutänden är det ändå en fråga om att den som väljer att leva på makaroner istället för att arbeta väljer bort ett aktivt socialt liv. Och det är inte okej.

Skrivkursen kan du ta senare. Eller inte alls.

Steve Johnson, Pixabay

Skrivandet är en öm och sårbar process som föds ur ett tankefrö som kan härledas till en genuin åsikt, ståndpunkt eller ett minne. Det är ett utblottande tanke- och värderingskrig; oftast en strid mellan viljan att bli förstådd och rädslan att vara för tydlig. Om det är din dröm att skriva så menar du att det är din dröm att föda tankefoster, ge dem näring och sörja för dem som du sörjer för dina egna barn.

Skrivande handlar inte om skrivande

Med andra ord: stäng inte av huvudet. Du kommer behöva det. Och bry dig inte om ifall det blir en insändare, en novell, en post it-lapp på kylskåpet eller ett handskrivet linjerat A4-ark i papperskorgen. Om eller när det blir en bok kommer du att veta det.

Skrivande handlar inte om skrivande. Det handlar om tänkande. Och att acceptera tänkandet. Din penna är ditt kommunikationsverktyg. Träna på att släppa tankarna fria. Det är dem som avspeglas i ditt skrivande, och ju ärligare du är desto bättre skärpa får du i texten! Och våga låta pennan vila tills tankarna är mogna.

5 gyllene ägg för dig som skriver för att överleva (alltså bokstavligt talat för att inte dö!)

1. Att vilja a) skriva och vilja b) tjäna pengar på att skriva är två vitt skilda ting. A är ett slags sanningssökande som kan rädda dig, B gränsar till horeri som bara funkar så länge du får bekräftelse. Eftersom konsten, åtminstone när den görs ordentlig, når djupt i människan, blir det väsensvidrigt att sälja den med något annat än tårar och kramar och djuplånga samtal.
2. Jag litar inte på konstnärer som mår bra, de har konsten för lätt som ett jobb och förvanskar marknaden med lättsmält, realsocial dussinkonst lika fördummande som realityprogrammen i teve.
3. Den stora litteraturen kämpar följaktligen, på grund av sin asociala och omstörtande natur, för sin överlevnad i medieålderns hypersociala medlöperi-anda. Skit fullständigt i den. Gå inte på snacket om leende sälj. Jag har sett många seriösa konstnärer försöka sälja utbrytarkonst med svettstela leenden. Det svider att se på och jag lider med dem. Konst som inte säljer med surmulen min och långdjupa samtal eller för all del konstnärens knäpptystnad, är inte värd att äga överhuvudtaget.
4. Om du vill skriva för att inte dö, läs litteraturvetenskap för att bli en bättre läsare. Bra läsare blir bra skrivare. Undantag finns, men de är trista ytskiktsrealister som lever på sociala färdigheter och språkkunskaper snarare än brännande känslodjup och socialt riskabla tankar. De har du ingenting för. Jag litar inte på konstnärer som nöjer sig med ytskiktsrealism. De försöker, omedvetet eller ej, bevisa att konsten är inget annat annat än underhållning. Det är inte så begåvat. För vore det sant skulle jag inte vara vid liv idag. Stor konst är inte ett dugg underhållande. Den gör tvärtom ont om du vågar ta den till dig, alldeles som den är, utan ögonbindlar. De allra flesta gör inte det eftersom det sociala priset blir högt. Det är alltjämt den ledande markören för riktigt stor konst.
5. Lita bara på dem som tål dina idéer. De behöver inte hålla med, bäst för dig är egentligen att de inte gör det, men håll noga uppsikt på vilka som ryggar. Du behöver diskutera med folk som kan hänga med dig och utmana dig. Att vara snäll tar jag för givet i umgängen - i konsten däremot, där själens djup ska stötas och blötas och i förlängningen förädlas, har ordet snäll andra konnotationer.

Knappast århundradets debatt, men en springflod av insikter

Jag hittade "århundradets debatt" genom Jordan Peterson, efter att ha tittat på flera av hans föredrag; studerat dem, reflekterat över hans provokativa, konservativa livsfilosofier och hänförts av möjligheten att Tarantino måste ha studerat honom i utvecklingen av Hans Landa (spelad av Christoph Waltz i Inglourious Basterds, 2009). För att jobba med perspektiven på depressionen som låg tung och svallande över mitt bröst tittade jag på Petersons föredrag om att hantera den, och fann bryskheten i hans saklighet tilltalande.

På den vägen leddes jag vidare till denna nästan tre timmar långa ”debatt” på Sony Centre i Toronto 19 april 2019 (marknadsfört som århundradets debatt – en banal överdrift). Jordan Peterson ställdes framför en gammal östeuropeisk filosof med tics, kraftigt bruten engelska och ett S-ljud som påminner mig om katten Sylvester i Looney Toons-klassikern Sylvester & Hippety Hopper. Och till råga på allt envisades han med att läsa sitt inledande föredrag innantill i trettio minuter innan ”debatten” kunde börja.

Att se den intellektuella konservatismens råbarkade förkämpe Jordan Peterson dra sig för att gå i närkamp med Slavoj Zizek väckte någonting i mig. Någonting som skulle leda till ett för mig bredare globaliserat tänkande i frigjorda, neutrala tankeexperiment som jag löpande utvecklar med utgångspunkt i olika perspektiv med hjälp av Slavoj Zizeks oförsiktiga sammanfogningar av globala, västvärldsliga och historiska perspektiv. Hans intellektuella demontering hänvisar till den slutgiltiga och provokativt ofullständiga slutsatsen att vi bör använda vårt tänkande för att tolka världen som den har blivit istället för att underkasta det åt en samhällsutveckling vi har skrämmande bristfällig inblick i.

Debatten inleds med att Peterson och Zizek får trettio minuter var åt ett inledande framförande som ska förenas i faktorer och aspekter kring lycka. Tanken är att Peterson ska förespråka ett kapitalistiskt förhållningssätt till lyckans fundament medan Zizek ska utgå från ett marxistiskt. Peterson lägger följaktligen fram en kritikbild av Karl Marx marxistiska manifest; han står upprätt, klädd i kostym, medan han samvetsgrant orienterar sig genom manifestets komponenter. Slavoj Zizek, å andra sidan, sätter sig på en stol, bakom en bunt papper, och med ovan nämnda karaktärsegenheter högläser han igenom ett brokigt spektrum av argument mot kapitalism. Därefter tar den så kallade ”århundradets debatt” vid.

Det blir långt ifrån århundradets debatt. Men att hålla det för slutgiltigt, och bedöma sammanhanget därefter, är förhastat och obetänksamt. En sådan bedömning förhåller sig lättvindigt, till och med ignorant, till dogmatiska plattityder, framförda av kritiker som inte får grepp om vidden av mötets element som oförsiktigt spänner mellan samhälle och historia, mellan psykologi och filosofi och inte minst mellan sanna och falska förhållningssätt i fråga om lycka och glädje.

Det här är ett exempel på en angreppspunkt som formulerar kritik mot vad både Peterson och Zizek kallar för ”cheap moralists”: den svidande lärdomen är att ”erfarenheter konstrueras retroaktivt” för att passa en kontext. Med andra ord: vår uppfattning av erfarenheter konstrueras i efterhand för att passa i en angiven (läs: medvetet eller omedvetet vald) verklighet.

Alla som vill göra en insats för samhället, för en enad och globaliserad mänsklighet och för de huvudsakliga diskurser som behandlar välgörande ändamål, bör absolut titta på mötet mellan Jordan Peterson och Slavoj Zizek – och gärna mer än en gång. Även om ”århundradets debatt” är en banal överdrift ger konversationen en springflod av intellektuella och provokativt konkreta insikter, faktorer och aspekter som ”glöms bort” i strävan efter en bättre värld. Rentutav bättre än vad en regelrätt debatt någonsin kunde ha förmått.

Strindberg och Myrdal bokvärldens guilty pleasures

Kira Hoffman, Pixabay

Vill du veta hur samhällets villkor ser ut bakom kulisserna? Försätt dig i en situation där du måste undertrycka ditt känslomässiga tillstånd för att återetablera dig i samhället, och lägg märke till det formella värdet av ditt känslotillstånd i jämförelse med andra typer av tillstånd. Sätt det i kontrast till psykologernas upprepningar om vikten av egenkunskap, sinneshälsa och betrakta dikotomin i samhällskroppen, hur två instanser fordrar två olika saker av dig, som verkar kontradiktoriskt i förhållande till varandra. Försök sedan filosofera om frihet och ansvar och se vart du hamnar på anpassningsbarhetsskalan; där har du din frihetsbarometer. Tankefrihet är aldrig villkorslöst, de som säger det är de som redan har abdikerat.

Strindberg penetrerade detta tidlösa faktum kompulsivt, obevekligt. Han andades trotsens blodröda dimma, gav sig hän åt våldsamma dispositioner och attackerade inte för att begripa utan för att skada höljet, slita ut medvetandet och häva ut sanningen för allmän beskådan. Jag reserverar mig för att ännu inte ha läst så mycket av Jan Myrdal att jag kan bilda mig en uppfattning av honom som Strindbergs tronföljare, men det krävs inte mycket underlag för att betrakta Myrdal åtminstone som strindbergsk i globaliseringens namn. Dessa två litterära mastodonter verkar numera vara något av bokvärldens guilty pleasures för att de river upp stora sår i en samhällskropp som folket låtsas är läkta sedan länge. Dessa författare, dessa sanningssökare, vittnar om litteraturens allseende öga och penetrationskraft, dess inblick och domgestalt över felslut och vita lögner.

Thukydides gjorde det i antiken med sin historiska roman om kriget mellan Athen och Sparta: med gestaltningen av Perikles genomskådade han demokratins svaga punkter. Christine de Pizan lottades lycklig med en far som ville ha en bildad dotter, i en tid när kvinnan ännu var mannens egendom, och därigenom gavs hon stoff åt sin genuspolemiska roman Kvinnostaden redan 1405. Montagne rannsakade livet i avskildhet med sina vittomgripande, subversiva essäer, flydde det påtvingade ämbetslivet när fadern äntligen dog. Det litterära sökandet efter felslut och lögner i samhällskroppen har alltid varit litteraturens drivkraft, och även om alla tidsåldrar har sökt släta över detta kalla faktum med ljummen litteratur är det de hänsynslöst tabuuppslitande skrifterna som utstår tidens styrkeprov. Litterär storhet har genom litteraturhistorien alltid varit dyrköpta segrar, alltid varit konträr till sedvana, tabubelägg och normer.

Det är därför vi kallar Strindberg den största. Det är därför Jan Myrdal är så omtvistad. Deras retorik är obönhörligt subversiv, och sammanfogad med ett gott stycke bildning blir subversiv retorik en svårforcerad kraft som oftast möts av argument som syftar till kukmätartävling och psykisk sjukdom. De storheter vi idag fascineras av, lär av, skriver och läser om, pratar om, dokumenterar och förevigar i det kollektiva minnet, de var oftast avskydda, bespottade och förvisade till utanförskap i sin egen tid. Vi är inte omedvetna om det. Man behöver inte läsa mycket runt Strindberg för att förstå vad andra tyckte om honom. Men vi blundar för det. Vi pratar inte om det i andra former än inom neutrala akademiska konversationsramar. Vi har en lång lista av landsförvisade författare och oratorer i vår historik, men vi som lever på 2000-talet vet ju bättre än dem.