Cellen

Gerd Altmann, Pixabay

Kylskåpets stela surrande och barnens släta, sömniga, gnidande läte som fönsterskrapors glid mot svettiga glasrutor. Svullnaden under ögonen har inte hunnit bli blå än. Kaffet skvalpar nerför svalget och den sugande sensationen i magen som kommer av för lite sömn och oanvända stresspåslag är ekot av alla dåliga beslut.

Jag inser att det här inte kommer fungera hur länge som helst men det verkar inte betyda något för den del av mig som tänker, känner och minns; flytande som gyttja genom kroppen, en tjock, trögt framåtskridande massa av blinda blodkroppar, stelhet och försvagade muskler, en lätt darrning någonstans i bröstet sprider sig, glider tyst som ett segelflyg förbi den knutna näven hos ett samvete som försöker hålla i bilden av mina barn men den glider hela tiden ur greppet och faller om och om igen och spricker varje gång. Det här är ingen lek med verkligheten längre för det finns en gräns för vad kroppen orkar bära och kroppar omkring klarar av. Någon gång måste man sluta leka när man inte vill leka med någon annan.

Hur förklarar man våldsamma impulser för ett barn så att de inte förvandlas till skuld? Processen syns i de små bruna ögonen: pappas vrede blir sonens skuld i ett rakt nedstigande led som börjar om och börjar om, generation för generation. Blindhet för blindhet i en blind tro på ett språkfilter som sållar bort alla ord som har med vreden att göra och plötsligt finner man sig inlåst i sig själv i en vadderad cell med en dövstum vakt på ständigt dubbla skift som läser gamla porrblaskor och tittar på såpoperor för att det hjälper honom att inte hata sitt jobb och sin familj och allting som ger ljud ifrån sig. Inga stavelser tränger ut och när något väl gör det sätter det knappt sprätt på något för den enda känsla för metaforer som betyder någonting kommer från Jens Lapidus punchlinearkiv.

Fiberrika tankenötter

mohammed Hassan, Pixabay

Skuldfri ensamhet

Drömmen om skuldfri ensamhet, alldeles ren från fåfänga och misstolkning som omgärdar misslyckade sammanhang, den kväver mig för att den är så otillgänglig. Med så mycket skuld härbärgerad i bröstet är det enda sättet att bli skuldfri att karva ut den, slita upp bröstbenet och göra hjärtat fritt från alla brutna löften så att det kan slå igen utan att behöva hämta andan mellan varje förhärskande lögn.


Trasiga skor

Den tomma rustningen står stadig och obrukbar. Guds försyn som ristats på dess kala harnesk bleknar. Nu går folken med trasiga skor längs ekande, blankpolerade väggar; kött och blod som en gång fyllde rustningen med liv och lem tappar sin vitalitet; de har sedan länge glömt sina gåspennor i rostiga smyckeskrin i djupa garderobers mörker. Borttappade hemligheter skrivs med osynligt bläck och de försöker sälja sina UV-lampor och sig själva för att de är trötta på skavande skosulor. Men det fanns aldrig annat än trasiga skor för att gåspennorna är glömda och bara de som kan sälja sina UV-lampor med påhittade hemligheter får byta skor ibland. Nu står de vid den tomma rustningen lika tomma och visar sina nya skor och deras hemligheter är sedan länge gömda under de bekväma pyrrhusskorna som skaver alla fötter förutom deras egna men de kommer de inte säga för varje sko kostar en dagsprovision.


Tro

Människor är opålitliga för att de behöver tro på något och när de tror på något är de oförmögna att tro något annat. När världen nu är så full av olika trosartiklar måste hon för sin tjänstvillighet göra sig otillgänglig för allt annat än det hon tror på för att kunna vara tillgänglig för det hon tror och gränsen mellan otillgänglighet och allt som inbegriper det vi tror om ondska är tunn och röd, så tunn och så röd att överträdelsen orsakar allt vi tror om psykisk ohälsa.


Solidaritet

När jag sörjer för pengar och tak över huvudet finns inget kvar för det som är omsorg på riktigt annat än vilsna råd och köpt solidaritet.

Bergtagen

David Mark, Pixabay

Från toppen syns ingenting. Bara en stor blå, ogenomtränglig dimma som skiftar i vitt. Världen under berget är knappt en tanke. Ett minne som skalas av på vägen upp. Allt som är kvar är en ren tomhet. Den yttersta friheten. Det enda som någonsin har funnits. Berget tillskrivs en större roll än det förtjänar. Vilken plåga som helst har samma affekt. Där uppe på toppen är det ett tomt jag som möter ett stort intet du saknar begrepp för. Att allt annat har skräck och trötthet nött bort.

Berget är bara tacksamt att prata om för att det leder uppåt. Livets prövningar ska inte jämföras med bergsklättring utan tvärtom; berget är ett alternativ för den som inte känner livets prövningar för att de är för små. På ett eller annat sätt verkar det som att vi behöver plåga oss för att känna oss levande. De vars liv är för bekväma eller affekttrösklarna för höga behöver berget, naturen, för en chans att känna sig små igen och däri levande. Vi som lever närmare vår dödlighet behöver inte klättra i berg. Det räcker för oss att kliva utanför dörren.

Istället för att skicka pengar till en firma som tar dig tanklös uppför ett berg, skänk dem till en fattig familj i förorten till mat för ett halvår, isolera dig i en lägenhet i Hälleforsnäs ett tag. När väggarna börjar krypa närmare, när tankarna virvlar som stridsflygplan och historiens hela problem tornar upp sig i ensamheten, då får du din prövning: du börjar tänka. Och en familj för äta.

Till en början kommer du känna hur du långsamt görs loss från världen, hur den sjunker undan, rinner genom fingrarna som smutsigt vatten utan att du kan göra något. Det är den negativa motsvarigheten till att klättra i berg: du förstår varken dig själv eller världen bättre genom att klättra upp på en sten. Vägen dit går underifrån, genom isoleringens plåga, påtvingad, smutsig, ensam, tidlös. Den sorten.

Vill du veta vem du egentligen är? Slit dig loss från allt och döm dig själv. Glöm allt vad optimism och pessimism är. Glöm positivt tänkande och hemliga tricks. Glöm schema, listor och mindmaps. Glöm köpta strategier och onlinekurser. Vill du göra det på riktigt finns ingen lathund. Det du är ute efter på toppen gör så ont och väger så tungt att du hellre klättrar uppför det där berget och säger det alla säger som kommer tillbaka med inget annat än ett minne och ett samtalsämne.

Vägen till frälsning går neråt inte uppåt. Så har det alltid varit och kommer alltid vara. Utvecklingens och framåtandans pris är kyla. Människor reducerade till utbytbarhet i en ekvation som alltid leder till mer än utgångspunkten. Uppåt. Berget är ett sätt att säga det utan att uttala det. Skapa lite artificiell plåga i en värld som har glömt lidande - och voíla! Det finns ingen lösning där uppe. Bara ännu en lögn. Finare än de flesta men fortfarande en lögn.

Utanförskapet konkretiserat - första delen

Stig Dagerman debuterade 1945 med Ormen. Då bedömdes hans sociala analys som präglad av "brinnande kyla och klar blick". Ett år senare var den reaktionär. Ormen utkom i en tid när längtan efter ordning och rädslan för normbrott var påtaglig, inte helt irrelevant för vår tids svårigheter med pandemi och ett svajigt politiskt klimat.

Ormen är en skildring av gemenskapen på en militäranläggning i ett Stockholm under krigsberedskap. I verkligheten ska beredskapen visa sig onödig eftersom de tyska reserverna i Norge som potentiellt sett kunde tränga in på svensk mark omlokaliserades till Frankrike och Italien, men även ett inbillat trauma är ett trauma.

Första kapitlet följer Iréne, bosatt i en av barackerna på anläggningen, som efter ett oroande möte med Bill, en "orm" i alla mänskliga bemärkelser, förlorar allt sinne för ordning och förslavas under sina drifter (ja, i en kovändning och alldeles plötsligt). Resten av kapitlet följer hennes kamp mot den sexuella dragningen till Bill, en kamp som ska kulminera i frågan om hon lyckas stå emot honom eller inte.

Stig Dagerman är allt annat än enkel att läsa. Mycket otacksamt i vår tid. Men gör man ett eller fem försök finns det mycket att hämta under de slingrande metaforerna och sublima omkastningarna. Det blir tydligare i andra kapitlet. Jag ska förklara.

Första kapitlet kan man sammanfatta som ett lösgörande av drifterna, en konsekvens av att oordning råder till följd av samhällskris. Uppgiften är att bekämpa dem. Stå emot lockelserna de pekar på. I det andra kapitlet redogörs för dess effekt på gemenskapen. Och vad kan vara bättre för en dylik undersökning än att placera försöksobjekten i ordningens Mekka?

Andra kapitlet är en redogörelse för åtta personers belägenhet på militäranläggningen; förhållandet till gruppen de tillhör och beredskapens spänning. Premissen är en jämförelse mellan belägenheten innanför och utanför gemenskapen, representerad av två viktiga karaktärer: Gideon Karlsson och Joker.

Gideon är en ordningens man som uppriktigt längtat till det militära, som en vecka in i tjänstgöringen inser att han är som en "sönderskjuten väggklocka", ännu regelbundet tickande, "bland medvetslösa kroppar". Joker är en gammal bergsprängare med martyrdrömmar som villigt offrar sig för gemenskapens harmoni. Han ser sig själv som två rum, ett utåtriktat och ett ångestfyllt, omgärdad av kraftfullt järn "som bara släpper ut ord man inte behöver tänka för att uttala".

Gideon är obarmhärtigt utanför. Han förstår inte signaler, begriper inte vad som kan sägas och vad som behöver förbli osagt och skapar därför dålig stämning - mycket farligt för kristidens redan bräckliga sammanhållning. Han fruktar att ordning är ovidkommande för att det skulle göra hela hans liv ovidkommande. Joker stänger å andra sidan inne allt seriöst han har att säga. Han säger bara det triviala för stämningens skull. När han väl öppnar munnen det vill säga.

Mellan Gideon och Joker finns en tröskel, en gräns mellan vad som bör och inte bör sägas för att harmonin i ett kollektiv ska bevaras. Detta är romanens objekt, det som döljer sig bakom alla slingrande metaforer och (till synes) brist på sammanhang, ett försök att definiera gemenskapens vara eller icke vara som en språklig tröskel. Fundera själv: tänk på kommunikationen i dina olika vardagssituationer, vad som kan och inte kan sägas, hur det sägs och vad som är viktigt för stämningen.

Det kommunicerande språket är uppbyggt i ordkluster, språkstrukturer, som tillsammans med ett visst sätt att distribuera dem på (ton och kroppsspråk) har en viss effekt på sammanhållningen. Att lära sig språkstrukturerna har de flesta med sig instinktivt för att passa in på jobbet, träffa en partner och skaffa vänner. Men hur är det att vara en av dem som inte begriper sig på det? Hur är det att sakna den instinkten? Det är en viktig fråga romanen ställer, på ett långt bättre sätt än vi tycks mäkta med, vi som privilegierats med existens på det upplysta 2000-talet.

Hur är gemenskapen är konstruerad? Vilka beståndsdelar är avgörande för sammanhållningen? Vad är det som skiljer belägenheten innanför och utanför? Går det att generalisera? I vår tid är vi besatta av att bota utanförskap. Men hur många av oss har egentligen funderat på hur det ska gå till?

Går det att säga rätt ut att poängen är att finna rätt på vem det är som upprättar språkstrukturerna, definiera vilka de är och lära sig dem som man lär sig cykla; det vill säga slå järnbalkarna om de två rummen och bara uttala ord som passar sig? Eller ska vi fortsätta låtsas om att det är möjligt att "bota" utanförskap på annat sätt?

Stig Dagerman har något viktigt att säga om utanförskap som vi kanske inte vill veta för att det skulle kasta ett för starkt ljus på frågan ifall ”kampen” är genuin eller bara hopdiktad för kulturpengarna.

Slut på första delen

Uppvaknande

Frantisek Krejci, Pixabay

Det var den ångesten av att gå in på en industri, på en verkstad eller på ett reservdelslager. Mänskligheten som ropar ut sin materialiserade moral: "våra grejer och strävanden först, sedan oss själva!" Tänk om det fanns lika många sjukhus som det fanns bilverkstäder, lika många fordonsmekaniker som sjuksköterskor, lika många framgångsfilosofer som läkare? Tänk om det fanns reservdelslager för människor och organ som det finns för all tänkbar materiel vi omsätter för vår trygghets skull?

Staten och myndigheterna måste gå in och rädda inte bara människor utan företag. Det blir en rungande örfil åt nyliberaler som predikat sina mänskliga värderingar som protestantiska kyrkosamfund sin gudstro. På företagande.se skriver Stefan Fahlander att man bör "ge 42 000 kr/månad" av skattepengar "till varje småföretag". Näringslivets sinnliga egenintressen och ontologiska kraftlöshet är påtaglig. Det kanske blir en väckarklocka för samhället att företagen inte är våra frälsare.

För varje framgångsrikt företag ska hundratals - kanske tusentals - småföretag vada omkring i sina nollsummespel och predika om utopiska målsättningar på sektlika nätverksmingel. När det verkligen gäller, när gudstjänsterna måste bromsas, då visar sig nyliberalismens svagheter, och Timbros anställda får börja skissera på sina efterhandskonstruktioner medan de söker sig till Handelshögskolans studie- och yrkesvägledningstjänster.

Det var den ångesten av att gå in på en industri, på en verkstad eller på ett reservdelslager. Vi som bär människans samvete på våra axlar, söker blicken hos de beskäftiga människorna, utan att fånga den, som i kristider distraherar sina tankar med nya aktiviteter och göromål för att slippa vidröra tankar på världen som den ser ut. Det var aldrig trängsel. Det de kallade illojalitet var förnimmelsen av ett felslut. Ett samhälleligt och kollektivt upprätthållande av en chimär.

Inget är så missförstått som ensamheten

Pixabay

"Ingenting är så missförstått som ensamhet, endast i kraft av ensamhet kan människor komma varandra nära. Vi har spalt upp och spalt ner om vad för sorts värderingar vi ska skynda oss att hinna med i, alla på en gång. Vi har idoler så talrika som aldrig det och ilar från den ena till den andra. Men ju mer vi hejade dess mer knöt vi till om den verkliga erkännsamheten. Det märkte vi när vi skrikigt oss hesa. Vi travade beskäftigt iväg och kom tomma åter till en stillhet vi inte visste vad vi skulle göra med. Till en ensamhet som bara liknade hemlöshet. Ty det var där, i den rätta stillheten, den goda ensamheten, vår erkänsla skulle ha begynt. Där vi skulle ha byggt vår absolut egna boning, boningen utan murar men ändå den enda vissa här i världen." - ur Tage Aurells nyårstal inför det nya halvseklet 1949.

Nyårstalet avsåg det kommande halvsekel som vi har att blicka tillbaka på. Det gör vi med förundran över jagets utveckling, från en obetydlig del av ett kollektiv till ett eget epicentrum, och tillbaka till det kollektivistiska som vi med outsinlig övertygelse söker besjäla med våra upojagade illusioner. Sjuttio-, åttio- och nittiotalets självframställning fördes på en resa från dokumentering, genom metafysisk självbejakelse, till den rabulistiska, uppskrikna subjektiviteten i jämställdhetens, hälsans och ekonomismens kölvatten. Under 2000-talet lyftes skriken till onlinebaserade plattformar för självframställning, och det är där vi är nu: ur den uppskrikna tystheten och den radikala erkännsamheten söker vi frigöra subjektet från eftertänksamhetens bojor.

"Ingenting är så missförstått som ensamhet." För Tage Aurell var det lösningen på återuppbyggnaden av Europa efter två världskrig. I vår tid är det lösningen på återuppbyggnaden av oss själva efter internetålderns tekniska och sociala acceleration. Vi hänger inte med oss själva, och i upptakten synliggörs skillnader mellan människor vi inte vill veta av för att det förenar oss med vår historia på ett sätt vi inte kan med. Ensamheten degraderas till samma problemområde som alkoholism, naiva samhällsåtgärder radar upp sig på ett sätt som gränsar till desperation; men det är att skrapa på ytan, pilla på kylarlocket för att låtsas om att man vet någonting om bilar - ensamhet är farligt i den mån man tar med sig det farliga in i den.

Ensamheten "ska vi till varje pris rädda oss ifrån. I tal, i skrift i en hel propagandaapparat av modernaste snitt får vi höra att den först och sist är någonting förhatligt. En ensam människa… det tycks alldeles omöjligt att inte säga de orden så att de inte låter som någonting tragiskt". Så talar Tage Aurell till folk som blickade fram mot andra hälften av 1900-talet, och samma tal kan riktas till oss, sjuttio år senare, med samma relevans och nödvändighet. "Gemenskap! tutar lurarna, gjallarhornen, högtalarna från alla från alla fyra väderstrecken. I flock!". Den som har arbetat med reklam ser inte bara faktumet utan också den bakomliggande mekanismen.

Det är inte "likgiltigt vad du tar med dig in i ensamheten," säger Aurell, "du får tvärtom laga att du tar med dig någonting mycket skönt. Det bästa du har. Det du åtminstone anar är ditt bästa. Din egentliga egendom. Den som det går så evinnerligt lätt att plottra bort i vimlet och marknadsståhejet". Marknadsståhejet för oss är detsamma som då, bara i större omfattning. Det för honom stundande femtiotalet plågades av kontrollbehov, med krigens fasa inbrända på hornhinnorna, som sedan skulle mynna ut i sextiotalets utbrytningsrörelser. Vad gäller den bild av ensamhet han försökte förmedla verkar den ha bemötts med ignorans, om det ens bemöttes alls.

När vi i 2020 års modell av Sverige påbjuds social distansering i coronavirusets antågande får Tage Aurells nyårstal ny relevans. När ensamheten blir pådyvlad kan vi inte förhålla oss till den som vi har gjort, vi måste hitta nya sätt att betrakta den, nya perspektiv. Ensamheten kanske inte är så farlig egentligen? Jag tar honom på orden när han säger "att ensamheten rätt och slätt är vårt läge här i världen. Det ante vi när vi var unga, det känner vi mittvägs, det ser de gamle när vandringen lider mot slutet. Vår lott är ensamhet. Kropp, själ och ensamheten." För varandra, i våra institutioner, är vi medel och verktyg, och kanske därför bör vi bejaka ensamheten, begrunda vad vi tar med oss in i den och betrakta den för vad den kan vara om vi vågar möta den och göra det bästa av den. I längden kan det gynna oss alla.

Lyssna på Tage Aurells essä här

Filosofins tröst

Christel SAGNIETZ, Pixabay

Min femåring frågade mig en gång när vi satt och tittade på film, om "det här är en dröm". Jag tittade på honom, undrade vad han menade; han förtydligade sin fråga med "det här, som händer nu, är det en dröm? Drömmer jag nu?"

Jag betraktade honom, förundrad och imponerad, tänkandes att jag har underskattat den lilla skiten, funderade en stund, köpte mig lite betänketid; vad ska jag säga? Det första jag tänkte på var Descartes (den abstrakta meningen av att drömma har han inte lärt sig än - hoppas jag). Hur förklarar jag det för en femåring; hur förklarar man för sig själv att en femåring ställer en sådan fråga?

Jag förklarade det enklaste ur Descartes Meditation: frågade om han kunde hålla handen framför sig och tänka tanken att "det här är en hand". Pojken nickade, jag sa att "då kan du vara ganska säker på att du inte drömmer". Han nöjde sig med mitt svar, mumlade ett "okej" och fortsatte titta på filmen.

Han har inte nämnt saken sedan dess - jag tänker på det varje dag; jag tänker på det när han provar någonting nytt, när han vill överbevisa mig om att lillebrors spjälsäng visst håller för honom, när han argumenterar för att det visst är gott att blanda mjölk och saft, när han häver ur sig aforismer som till en början inte alls passar en femåring, men som i eftertankens töcken på något sätt ändå gör det.

Det tröstar mig att filosofin kan vara en tröst för en femåring. Det försäkrar mig om att han kan växa upp medveten om att världen är mer komplicerad och fordrar mer disciplin än vad det verkar. Det tröstar mig för att han redan nu visar betänksamhet mot fasader och försköningar som när vi blir äldre, och tappar kontakten med filosofin, tar för verkliga och lever som om de vore oförgängligt sanna bara för att de fungerar.

Missförstå mig inte, det här är ingen hymn till njutningsmaskineriets referenser till det fritänkande barnet. Maskineriets ansikte, den så kallade framgångskulturen, är en samling fallasier som måste bekämpas med kunskap och förnuft (inte det allmänna sunda förnuftet, det är så sönderplockat och relativiserat av övertygelseretorik att det här blivit betydelselöst). Min avsikt är att kasta ljus över det fostrade tänkandet, NÄR och VARFÖR det indoktrineras åt olika håll.

Inte utifrån psykologi eller sociologi utan samhälls- och religionsvetenskap. Alla vet någonting om hur man fostras in i ett tänkande, vilka psykologiska och sociologiska mekanismer som är i rörelse, men NÄR och VARFÖR förklaras oftast på det svävande självklara sättet som så ofta sker med ett tabubelagt ämne. Svaren på de frågorna ger oss en känsla av att ta ett steg tillbaka i utvecklingen. Att det är de enda relevanta frågorna som finns kvar att ställa vågar ingen dryfta utan att klart och tydligt skandera det obligatoriska "jag (vi) tycker!" som för att lyfta problemet från samhällets, kollektivets och konventionens axlar och öppna för att kunna kritisera tänkaren för sin tanke.

Samhälleliga problem och den sekulära religiositeten kan på sin höjd impliceras utan att bemötas som gamla nyheter. De poängteras ofta, i moderna, internationaliserade uttryck som ska klistra sig på hjärnan, men försvinner utan att budskapet lämnar kvar något djupare intryck än ett innehållslöst begrepp; som med alla reklammässiga aforismer min femåring inte vet någonting om än. I väntan på den dag han lär sig dem och faller offer för njutningsmaskineriet och tappar kontakten med filosofin, är jag glad att få uppleva en femåring ställa en så djupsinnig fråga. För på andra sidan njutningsmaskineriet väger filosofin in mot ett växande galanteri förklätt i undvikande retorik.