En cykelled ringlar sig från skolområdet, förbi idrottsplatsen mot en tunnel som alltid blir översvämmad när det regnar. Varje timme dånar tåget längs huvudgatan. Jag går långsamt därför att den ringlande vägen är friheten mellan två helveten. Efter tunneln följer en slät uppförsbacke, förbi det åttio meter höga vattentornet, fram till huvudgatan. Jag låter en bil passera vid övergångsstället. På infall kliver jag bara på de vita rektanglarna på asfalten.
På andra sidan vägen står en busshållplats, bakom den skär en grusväg en diagonal linje genom en gräsplätt. En gång blev jag skjuten med ärtpistol på ovansidan av handen där på grusvägen. Jag verkar inte kunna glömma det. Några plågoandar från skolan skrattade från ett fönster i ett gult hus. Vid gräsplättens slut reser sig en hög häck. Jag stannar inte vid häcken fast jag grips av vemod. Ett steg till och jag kommer se om Assistancekårens brandgula lack lysa på uppfarten.
Jag tar steget ut på gatan och allt det brandgula lyser mig i ansiktet. Blodet tjocknar, levrar sig. Benen hotar ge vika. Det är barnslig skräck. Man säger att hoppet är det sista som lämnar en människa. Det är det inte. Hoppet går förlorat långt tidigare.
Jag är stel och kall när jag kliver ur skorna i farstun. Ställer dem på skohyllan. Hänger av mig jackan och väskan. Det bultar i kroppen långt innan dörren in till köket kastas upp. I dörrhålet lyser den brandgula tjänsteoverallen. Käkar spänner ut ett förvånat ansikte högt däruppe till vrede. En brandgul arm toppad av en mörk hand skjuter ut som vore den en projektil, låser sig fast om min tröja. Jag snubblar in i köket.
Ett enda ord hör jag och det saknar sammanhang: varför? Jag försöker göra mig mindre, försöker köpa mig tid att sätta ett ensamt varför i ett sammanhang. ”Jag vet inte,” viskar jag till golvet. Det är sanningen men det är inte en sanning som fungerar.
Luften tar slut. Allt tar slut. Det blir tyst. Tystare och djupare än någon tystnad någonsin varit. Blodet är så tjockt i min kropp att det sväller, spänner ut skinnet. Minsta rörelse och jag spricker. Visst öppnar jag munnen för att visa att försöker svara. Det hjälper inte. Örfilen får det att sjunga i huvudet. Det kryper under huden, ett stort område ovanför örat. En hand nyper sig fast i mitt öra. Reflexmässigt lägger jag mina små bleka fingrar på den mörka stora handen. För att örat inte ska slitas loss.
Nästa slag fäller mig nästan till golvet. Det känner jag knappt. Som ett slag med en kudde. Det är hindens dödsläge: det ser lejonets klor mot sitt skinn men förnimmer ingenting, känner ingenting. Ett ynkligt läte hör jag, det är förmodligen mitt eget. En hand drar mig upp från golvet. Slagen som följer förnimmer jag som man förnimmer dem i kuddkrig. En tving griper om nacken, släpar mig uppför trappan. Greppet är så hårt att jag lyfts över vissa trappsteg. En dörr öppnas. Tvingen släpper. Jag svävar, landar tungt på ett grönt golv. ”Du lägger dig. Jag vill inte se dig förrän imorgon.” En dörr hamras igen. Det blir tyst. Nästan lika tyst som ögonblicken innan det började smälla. Förutom det ilskna pipandet inifrån huvudet.
Smärtan kommer alltid efteråt. Timmarna är obarmhärtiga därför att de är många. Magen vrider sig när hungern kommer. Jag vågar inte röra mig: minsta ljud lockar stegen till trappan. Den enda jag kan göra är att somna. Dit är det långt kvar.
***
Under den brandgula tjänsteoverallen skriker ett trasig barn högt bakom plikttanken, som varsamt gnor in självbevarelsedriften tills det skrikande barnet inte längre hörs. Skriket förvandlas till något följsamt. Många människor bygger liv och karriärer på att kuva sina inre skrikande barn: med fina hus, blänkande bilar, titlar, lånelöften, leende kvinnor och tysta barn. Välståndets sken skriker högre och behagligare än ett ensamt barn.
***
Ibland är jag arg. Rasande. Därför att det står barnmisshandel i mitt brottsregister och inte i hans. Ibland är jag tyst. Apatisk. Därför att jag inte lyckades vända våldet till något extraordinärt. Ibland är jag trött. Så fruktansvärt trött. Därför att orden inte räcker till. Ibland är jag rädd. Rädd för att sova. Därför att jag inte lyckades stuva undan minnena ordentligt. Ibland är jag kall. Avstängd. Därför att när allt kommer omkring är det vad som ser ut att vara som är det viktiga, inte det som är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar